Att flumma iväg och tro att man kan förverkliga en dröm som man har. Det gör bara
de som är omogna och inte har lärt sig att ta ansvar här i livet, minsann. Jag trodde att
det var idogt arbete och hårt kämpande som gällde, även om det oftast hela tiden gick mig emot.
Man ska gå på och alltid finnas där för andra, det var viktigt, trodde jag.
Den tunga sorgen, avsaknaden och de tärande sveken hade fått härja nog länge i min kropp och själ.
Mitt vägval bestod av antingen leva kvar i min sjukdom, min självömkan och ensamhet. Låta värken i kroppen ta över och se till att klara dagen.
Eller välja vägen där det viktigaste var att hitta en dröm som verkligen är min och ingen annans.
Har alltid känts lyxigt när jag har fått jobba med mina kreativa sidor. Måla tavlor, sticka, virka, väva, teckna, skulptera i lera eller andra material. Så drömmen har definitivt att skapa.
